Ibland undrar jag om det vi såg verkligen är sant. Jag vet att det är sant, ändå undrar jag...
Jag känner livet i mig, men det är inget liv utan mig.
Stirrar ut i inget. Och det gör ont.
Tomhet. Fruktan. Rädsla.
Varför??
Det går över. Det har sjunkit in. Men det värsta är kvar, och jag vill inte, önskar jag fick somna och vakna när allt är över.
Jag känner ju livet, det gör det hela så jävla svårt att förstå.
Ibland frågar jag mig varför jag ens bryr mig, bara att gå vidare ju, det har ingen chans ändå.
Men jag bryr mig, i allra högsta grad.
Det finns dom som varit med om värre saker än detta. Men detta är min längtan, ville ju så gärna ha det, och jag älskar det redan högt.
Jag sörjer och det gör ont. Jag känner ju livet i mig....
Varför?.....

Önskar vi kunde hoppa över morgondagen.......