En dröm

Minns att vi gick och jag bar på en liten som såg ut precis som jag på alla bilder när jag var så liten. Elona gjorde det, kusligt lik mig, men inte Thilia, hon hade mer av Mange över sig och detta var inte nån av dem. Jag orkade inte bära mer så Mange tog över. Jag såg då ansiktet tydligt och det glömmer jag inte.  Vi mötte min faster Lena som blev superglad att få se vår nya i familjen. Thilia åt sådär medans han äter som en liten häst sa jag. Hon fick hålla och då var vi i hennes kök som mer såg ut som farmors gamla. Hon gick iväg och visade honom för övriga i huset och jag kände en stor saknad av att inte få mitt barn igen.. Vände mig om mot väggen och såg en bild på mig ungefär 5-7 år, Sandra var med och 2 till jag inte minns nu, och jag vet jag funderade på varför hon har den bilden på väggen? 
Hände mer i drömmen för jag drömmer ofta och mycket, men det är inte nåt som är "lönt" att berätta om eller fundera över. Jag såg fock inte barnet igen. 
Men nu.... Jag ser bara vår liten, detta glada runda lilla ansikte så lik mig och Elona. Och eftersom vår liten inte gick att se könet på så vet jag ju inte det. Men jag har funderat och tänkt mer ett tag på sista graviditeten så det är väl det som spökar... 
Vi obducerade Liten, men fick aldrig nåt svar för läkaren hörde inte av sig. När jag fick missfall ringde jag kuratorn igen och hon kunde se att där fanns men hon kunde inte öppna och hon la in om att jag ville veta men återigen hörde jag inget. Jag vet alltså inte om det var nåt som hände med Liten så missbildningen blev så eller om det var naturen lixom, missfall händer oftare än man tror. Men varför Liten levde så länge och kämpade vet vi inte. Och inte heller könet. 
Kanske har vi haft tur att få 2 friska härliga flickor. Jag har tänkt ringa många gånger. Som för att få ett avslut lixom. Men jag vet att jag kommer få leva med längtan efter fler barn. Och glädjas med andra som får istället. Och hoppas att jag får bli mormor längre fram. 
Snart får Sandra sitt 5:e. Och Emil blir pappa för första gången så då blir jag faster!❤️
Men jag kommer nog aldrig ifrån att det gör förbannat ont och längtan kommer alltid att finnas där. 
Jag är glad jag har mina tjejer iaf. De som aldrig får barn, jag förstår deras längtan och smärta,  inte fullt ut men till en liten del. Den biten att få missfall och längtan efter varje gång det gått galet.... De barnlösa har mer sorg att bearbeta medans jag har 2 barn. 
Men sorgen har jag likväl och mina 2 finns med mig överallt. Och i drömmen lever de.


Plättan❤️


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Annicas klotterplank

Välkomna till min yra vardag!

RSS 2.0