Finns många olika former av sorg.
Och nu har jag en form av dem.
Jag har 2 underbara döttrar och älskar dem över allt annat.
Men därför måste jag inte vara nöjd. Jag hade en önskan en gång om många barn. 5 faktiskt.
Jag har 2 friska levande tjejer. Och en Liten i mitt hjärta som jag både känt och sett leva inuti mig, men tyvärr aldrig skulle kunnat leva utanför mig.
Och nu har jag även förlorat ett till, dock i v 7-8 i magen.
Livet är inte lätt, det har ingen påstått.
Jag brukar kravla mig upp när jag tappat fotfästet och kommer göra det även denna gång. Men jag sörjer nu och är ganska bitter på livet. Och jag sörjer inte bara de två sista graviditeterna jag haft utan även det barn jag så gärna vill ha men nu aldrig kommer få.
Jag vill inte prata om det, även fast jag vet att det är bra för mig.
Missfall är otroligt vanligt men lika sällan pratar man om det. Kan undra varför..?
Kanske om det vore mer "naturligt" skulle man inte känna sig värdelös och att det är mig det är fel på? Fast kanske de känslorna finns där ändå....
Missfall är sånt som händer, kroppen stöter ifrån sig det som inte är rätt. Och ibland kämpar livet och håller i så smärtan blir större som för vår 3:a som inte skulle bli nåt ändå.

Livet är hårt.
Jag tar mig vidare.
Jag ska sörja klart och under tiden ska jag njuta av mina härliga tjejer, för deras tid, och vår, är här och nu och kommer inte igen.